Jag börjar bli less nu! Less på att ens nära och kära ska försvinna från denna värld dag för dag. Efter styvfars fina farmor dog för några dagar sedan fick jag nu veta att min kusin som knappt hann fylla 15 år nyligen dog. Vi umgick mycket förr då vi var liten och jag tog hand om honom och älskade honom som om han vore min egen bror.  Jag finner ingen ord då mamma ringde mig och sa denna dåliga förbaskade händelse och sedan började gråta. Jag blev nog chockad, inte ens en droppe tår fick jag ut. Jag visste bara inte vad jag skulle säga. Det var nog jobbigt att få veta att Peter farmor inte hade mycket tid kvar. Det var jobbigt att vara på besök och nu så fick jag reda på att en till familje medlem som knappt hann få leva sitt liv är försvunnen.

 

Är bara så jävla irriterad för att vissa kan vara så jävla idiotiska som inte värde sätter andras liv. Jag inser nu hur mycket livet betyder. Mamma har  nog legat och gråtit hela dagen, hon grät fortfarande när jag kom hem från jobbet och då hade det som gått nåra antal timmar. Livet är fan kort! Och ibland undrar jag bara eller snarare tänker att det kanske är min tur snart då?! Jag vet inte jag är bara .. ja, jag vet inte ens om jag är rädd eller inte. Det värsta är att se sorg och känns sorg. När en försvinner från ens liv bara sådär. Jag skulle nog krossas om någonting händer min mamma. Om hon inte längre fanns i denna värld med mig. Jag vill inte ens tänka tanken om den dagen. Även att hon kan vara pain in the ass så finns hon som ändå där för mig på sätt och vis. Jag vill ha henne vid liv så länge det bara går. Jag vill hinna bevisa henne mitt livs mål, visa henne dem dagarna jag känner mig nöjd med allt och att jag är lycklig.

 

 

Jag mår inte så bra utav detta alls, av allt dö hit och dö dit. Och jag vill inte visa att jag mår dålig heller. Håller masken och vara den glada jag och döljer smärtan inombords. Det är väl så jag fungerar......