Inte hänt så mycket spännande på senaste. Nu står det still.

Jag måste klara körkortet! Vill fly! Vet inte hur! 

Jag behöver spänning. Det finns ingen spänning här för mig. Men jag är inlåst just nu, p.g.a. körkort. Jag är så lat och omotiverat.

 

Jag älskar inte mig själv nog för att låta andra älska mig. Jag sänker ner mig själv och nedvärderar mig själv men gör inget åt saken. Jag har grymt komplex över min kropp mer än nånsin men jag orkar ändå inte anstränga mig att förbättra den.

Jag behöver inspiration och motivation i min vardag. Var finns den nånstans? Hur hittar jag mig till rutinen?

 

 

Jag har haft en fantastiskt underbar dag idag även att jag har jobbat halva dagen. Mange hörde av sig och undra om jag ville hänga med ut med båten till Klubbviken över en middag, vilket jag då inte tackade nej till. Vädret var fantastiskt, varmt och soligt. Vi åt glass och promenerade runt och chillade i solen tills klockan bli dags för mat. 

 

På vägen hem med båten satt jag och lyssnade på musik medan Mange då var kapten och kollade på båtar och njöt. Plötsligt kom min tanke på min far när jag såg fyra stora fartyg stående efter varandra och havet i allmänhet hur öppet och fri det är. Och så råkade jag klicka på ett klipp nyligen där en militär just kommit hem från tjänstgöring och såg reaktionen på hans fru var, hon kramade honom i minuter av tårar med glädje att sin man hade kommit hem till henne och sina barn. Det var så fint att tårarna rann. Vilket gjorde att jag tänker mer på pappa. (det sjuka är att jag sitter och skiter och skriver detta samtidigt som jag gråter. Det kändes ändå att jag behöver skriva av mig lite..)

 

Jag önskar att han va vid liv så jag kan ringa honom och säga att jag saknar honom, jag saknar honom så sjukt mycket. Saknar hans lugna röst. Åh vad jag saknar dig pappa du lämnade oss/mig alldeles för tidigt. JAG FUCKING SAKNAR DIG SÅ!!! Önskar att du en dag dök upp som militären där och överaskar mig men det skulle bara en dröm som aldrig kommer i uppfyllelse.